Sitter och tänker på mig när jag var liten, jag menar ibland fattar jag inte vad jag tänkte med.

Fast det finns två vänner som jag varit vän med nästan hela tiden.

Här kommer en liten snabb genom gång av mitt liv typ kom ihåg att jag hela tiden vart kompis med Hanna o Bexi.

I sexårs gick jag runt med mag tröja och tajta jeans som var utsvängda där nere. helt okej igentligen för det var ju typ "inne" då. Men sen på lågstadiet hade jag bara på mig typ "vanliga kläder och uppförde mig... jag vet inte jag var allmänt wierd.

I mellanstadiet hände mycket för mig. Mobbad, osäker, skilsmässa, "punkare" o så mycket mer... Sen mitt "bråk" med hannis o becka.... men ifall inte det hänt hade jag inte varit vän med josefine, vilma, ebba, wilma, mathilda, ima så det ångrar jag inte. Men igenom allt detta har ni Hanna lindström och Rebecka lundgren månsson vart med mig på nåt sätt jag vet att jag är skyldig er så mycket mer än dessa ord men det är inte bara ord jag menar det vill aldrig förlora er!

Men när ni går ihop tillsammans mot mig och sårar mig vill jag egentligen bara börja gråta.

Även om jag vet att ni bara tycker det är roligt när jag reagerar, alla snabba dryga kommentarer allt sånt, det är ju kanske kul någon gång och jag gör det ju också men det är just när ni går ihop och skäller på mig då blir jag ledsen och kommer bara att tänka på när ni sluta prata med mig.

Jag vet att detta är ett sentimentalt och känslosamt inlägg så ni som inte gillar detta inlägg behöver inte bry er för jag bloggar inte om sånt här jämt.

det var väl allt som jag skulle säga..

Är fett trött!

Så sov sött!

Bye.

Hedda!

fina cheyorna som gör livet värt att leva!